Kursledarna – starka förebilder!

Det finns många goda exempel på unga orienterare som engagerat sig för att skapa orientering i förening och/eller på distriktsnivå. Ungotekets kursledare har handplockats för sina kunskaper och erfarenheter av att engagera sig inom den inriktning de kursleder. På denna sida får du bekanta dig med dem.

Kursledarna för inriktningarna under våren 2019 är följande:

Assar Hellström

Kursledare inriktningen Banläggning: Assar Hellström

Namn: Assar Hellström

Klubb: OK Ravinen (moderklubb Skarpnäcks OL)

Bor i: Uppsala, uppvuxen i Bagarmossen i Stockholm.

Gör just nu: Studerar till Psykolog.

Jag började orientera när jag var 8 år och är den första i familjen som tog sig an sporten. Tidigare spelade jag en hel del fotboll och jag har alltid tyckt om att springa. Då jag var en av de snabbaste på planen men en av de sämsta med att ta bollen tyckte min fotbollstränare att en sport med löpning skulle passa mig bättre, därav började jag på orientering istället. Efter det har det blivit både orienteringsgymnasium, ett JVM och massvis med banläggning.

Min bakgrund som banläggare har varit blandad. Jag började lägga en hel del banor när jag gick på gymnasiet (Fredrika Bremer i Stockholm), då både till träningar men också en del stockholmstävlingar. 2013 startade jag tävlingen Stockholm Indoor Cup där jag varje år är med och hjälper till, framförallt som banläggare. 2017 la jag banorna till både Natt-DM och Stafett-DM i Stockholm och 2019 kommer jag vara banläggare till 25-manna. De senaste 4 åren har jag även varit ledare på orienteringskonfirmationslägret i Eksjö.

Ett av mina bästa orienteringsminnen: JVM 2014 i Bulgarien. Det var en otrolig upplevelse att få chansen att springa ett världsmästerskap i blågula kläder och dessutom lyckas komma hem med ett silver och ett guld. Att därtill få dela hela den veckan med övriga lagmedlemmar är något jag aldrig kommer glömma.

Gustav Boquist

Kursledare inriktning Kartritning: Gustav Boquist

Namn: Gustav Boquist

Klubb: IK Uven

Bor i: Kållered

Gör just nu: Studerar Teknisk fysik med master i Komplexa adaptiva system på Chalmers. Ritar kartor under somrarna.

Jag började orientera med miniknat när jag var 3,5år. Insåg plötsligt mitt i en tävling i U2 att man kunde springa också, pappa fick svårt att hänga med i gummistövlar och lillasyster i bärstol.

Min bakgrund som kartritare: Jag har alltid fascinerats av kartor. Ritade kartor över tomten hemma med kritor. Ritade min första karta i OCAD över skolgården 2008 (13år). Kartan blev godkänd. Har sedan 2011 sommarjobbat som kartritare i ökande omfattning. Sedan 2014 som egenföretagare. Har ritat kartor i mer eller mindre alla skalor, normer och ekvidistanser, med stor andel sprint- och skolkartor.

Ett av mina bästa orienteringsminnen: USM-långdistans 2011. Visste från träningslägret att det skulle vara rolig terräng. Startade sent, så jag hann gå runt länge på TC och ladda. Direkt ut från startpunkten började drömterrängen och benen kändes pigga. Förutom en bom mitt på en långsträcka var det i princip ett perfekt lopp. Härlig känsla att lyckas på årets största mål och också kul att vi var tre göteborgare på podiet, Gustaf, Gustav och Gustav.

Gillar de flesta orienteringsutmaningar, springer gärna både en teknisk medeldistans och långa natten. Helst ska det vara så intensiv orientering som möjligt, dels för att det passar bra när man orienterare bättre än man springer men så klart också för att det är fantastiskt kul! Till exempel tävlingar på Rasmus kartor med Rasmus som banläggare har alltid varit något att se fram emot, då vet man att det blir bra! En personlig favorit är kartor med extra stora skalor, själv har jag kallat dessa ultrasprint. En intensivare kartläsningsupplevelse är svår att få och grym teknikträning för alla åldrar och kunskapsnivåer enligt mig. Jag hoppas kunna inspirera deltagarna att så klart i första hand fortsätta med kartritning, men även att rita minst en ultrasprintkarta!

Johanna Mikkelä

Kursledare inriktning Arrangemang: Johanna Mikkelä

Namn: Johanna Mikkelä

Klubb: OK Hedströmmen

Bor i: Kungsbacka tillsammans med min sambo

Just nu: jobbar jag i Kungsbacka som innesäljare. Helgerna gillar jag att spendera i en båt tillsammans med min sambo sökandes efter stor abborren. Om väder och vind inte tillåter fiske så är vänner, god mat eller en bra film minst lika bra!

Jag började orientera innan jag kunde gå. Nej, så var det väl inte riktigt men så länge jag kan minnas så har jag varit med ute på tävlingar eller i klubbens verksamhet Jag är uppväxt i en orienteringsfamilj med mamma, morbror och bröder som orienterat. Det började som för dem flesta med miniknat och inskolning till att sedan få springa riktig tävlingsklass – sen var jag fast. Från att jag var runt 8 år så tror jag att de flesta helgerna under vår, sommar och höst, innehöll någon form av orientering och jag älskade det. Jag tror att min bakgrund som tävlingsledare egentligen började redan när jag var ganska ung. Jag har orienterat och tävlat för en liten klubb och så länge jag har tävlat, så länge har jag också varit delaktig i klubbens arrangemang på ett eller annat sätt. Det började i markan, till miniknatet och barnpassningen, till sekretariatet till att så småningom en dag få frågan om att vara tävlingsledare – jag var snabb att tacka Ja! På OK Hedströmmens tävlingar OL-Rounden 2013 – natt, medel och långdistans – var jag för första gången tävlingsledare på en tävling. Den möjligheten fick jag tack vare att min klubb alltid varit väldigt mån om de yngre förmågorna och bjudit med och låtit oss påverka. Vid den här tiden hade jag egentligen lagt orienteringsskorna på hyllan och sprang bara någon enstaka tävling då och då men jag hade fortsatt med annat arbete i klubben. Under många års tid har jag också varit med som arrangör under Idreveckan och har alltid haft kvar intresset för orienteringssporten.

Mitt bästa orienteringsminne: Det är faktiskt just under Idreveckan som jag har ett av mina bästa orienteringsminnen då som deltagare och inte arrangör. Det var under Idreveckan 2006, andra etappen på 3-dagars. Etappen gick vid Burusjön, vilket enligt mig är en av de vackraste terrängerna som finns i Sverige. Jag var vid det här laget 15 år och har under min uppväxt tävlat en hel del mot Tove Alexandersson och dessa tävlingar handlade många gånger om att lyckas slå just henne. Just denna tävling hade Tove valt att gå upp och Springa D16 och självklart hade hon krossat på etapp 1 medan jag själv hade haft en väldigt tuff dag på Kart-Bosses utmanande banor. Jag inledde etapps 2 kluriga bana helt okej men hade väl 2 missar som jag kände var för mycket. Avslutningen av banan gick kalas och när jag kom i mål kändes det som att jag hade genomfört ett stabilt lopp. Jag såg mot min förvåning att Tove hade gått i mål samtidigt som mig och jag blev till en början besviken för jag var helt säker på att hon hade startat efter mig och jagat ikapp. Förstå då min förvåning när jag hör Olle Andersson, världens bästa speaker, uttala att ny ledare i D16 är Johanna Mikkelä från OK Hedströmmen. Jag skakade på huvudet och tänkte ”han har fel, han har missat att Tove har kommit i mål”. Kort därefter kom min tränare springandes mot mig och sa ”snygg jobbat tjejen – du leder” och kramade om mig. Först då började jag förstå att Tove inte alls hade startat efter mig, det var jag som hade sprungit ikapp henne. Jag vann, jag hade slagit Tove – lyckan var total!

Linn Eriksson

Kursledare inriktning Banläggning: Linn Eriksson

Namn: Linn Eriksson

Klubb: Ryda SK

Bor i: Vara

Gör just nu: Jag studerar första året till personalvetare i Skövde och arbetar extra som simlärare på Vara badhus.

Jag började orientera… När jag var 7-8 år, jag var först i familjen och fastnade direkt, vilket min familj sen också gjorde.

Min bakgrund som banläggare… I Västergötland arrangerar äldre ungdomar och juniorer varje år ett läger för ungdomar som heter O-Camp. Mina första banor började jag lägga i träningsgruppen för O-Camp, där jag ingick ett år tillsammans med några andra personer. Vi hade ansvar för att lägga träningarna i olika svårighetsgrader.  Sen har jag år 2016 och 2018 varit banläggare till Kortfredagen (sprinttävling) som har arrangerats av min förening i Vara och som brukar genomföras under påskhelgen.

Ett av mina bästa orienteringsminnen: Det är nog faktiskt ett 4 veckor långt minne, när jag gick OL-konfirmationslägret i Västergötland. Det bästa var väl själva helheten och att jag lärde känna de vänner som är bland mina bästa vänner idag.

Rasmus Larsson

Kursledare inriktning Kartritning: Rasmus Larsson

Klubb: OK Alehof

Bor i: Nol, ca 3 mil norr om Göteborg

Just nu: Studerar jag på civilingenjörsprogrammet Teknisk Fysik Chalmers 5:e året, Masterprogram: Wireless, Photonics and space engineering med eget fokus på photonics.

Jag gillar: Berghälllar, enbuskar, detaljrik terräng, Fysik, Matematik, spel (de flesta sorter), god mat, fjällvandring mm.

Jag gillar inte: Hyggen, gallrade områden, att pussla ihop gamla och nya kartor, älgflugor eller blinningar.

Jag började orientera vid 9 års ålder (2003) efter det att kommunen anordnat prova på-aktiviteter tillsammans med olika idrottsföreningar i Ale. Aktiviteterna pågick under flera månader där de ungdomar som var med fick tillfälle att prova på olika sporter; Innebandy, handboll, brottning, .., och orientering där varje enskild idrott gavs ett tillfälle. Orientering som jag inte hade kommit i kontakt med tidigare upplevde jag som ganska intressant, dels på grund av min bakgrund i en friluftsfamilj men framförallt med avseende på probemlösningsaspekten i sporten. Under prova på-aktiviteten fick vi springa en bana på en skolgårdskarta med SI vilket var riktigt kul. Några veckor senare tog föräldrarna med mig till Dammekärr, Alehofs klubbstuga, och därifrån expanderade intresset från att vara med på träningar och succesivt även tävlingar.

Min bakgrund som kartritare har egentligen sitt ursprung i mitt intresse för banläggning. Jag började ganska tidigt, som tolvåring, att göra egna banor både åt mig själv och mina jämnåriga klubbkamrater. Intresset uppmärksammades i klubben och jag var med första gången som bitr. banläggare för DM medel 2008. Fyra år och fyra tävlingar senare lade jag återigen banorna för Aleträffen, vår nationella långdistanstävling, och sluttningen ned till mål var i behov av en revidering. Jag fick i uppdrag av klubben att gå ut och se över området och resultatet var en klar förbättring. Jag insåg vid det här laget att även jag kunde ge mig ut och skapa karta, något som dessförinnan legat i någon annans händer. Friheten att skapa egen karta innebar mer karta att lägga bana på som därmed var en enorm bidragsfaktor till ökat intresse för just kartritning. Jag fick tillgång till OCAD std och åren därefter utnyttjade klubben mig till diverse revideringar av skolkartor, skogskartor och framställning av en vandringskarta. Sista året på orienteringsgymnasiet i Huskvarna skapade jag 1 km2 nyritad karta från lasermaterial som gymnasieprojekt och var nu redo att rita karta från scratch.

Jag har lyckats samla på mig många fantastiska orienteringsminnen under åren som orienterare men det jag placerar högst upp på listan är förberedelserna för och genomförandet av Swedish League etapper 3 & 4 2016. Sedan tidig barndom har jag spenderat mycket tid i Brandsbobergen, det stora skogsområdet öster om Nol. Det var allt från promenader med farfar och deras hund till svampplockning med familjen. Efter de första åren som orienterare kom jag över de kartor klubben hade över området, de var daterade 1971 med en mindre del från 1994. Jag vågade nu lämna stigarna och bege mig ut i skogen som innan varit genomsyrad med mystik. Skogen förblev mystisk och lömsk för varken jag eller mina klubbkamrater hade förmågan att navigera i det kuperade enbusktäta området som blev beryktat därefter. Under åren som gick och vid tävlingarna man sprang följdes det åt. Alltid när någon beklagade sig över att det var tufft och svårt besvarades de med kommentaren: ”ah, fast inte som i Brandsbo” och alla som upplevt Brandsbo höll med. Jag som alltid haft en kärlek till Brandsbobergen och svåra och tuffa områden i generellt irriterade mig på folk som inte förstod sig på varför man ens kommer på tanken att arrangera tävlingar i ”halvsvåra” områden och som helst föredrar snabblöpt tallhed framför allt annat. ”Jag skall minsann visa dem” tänkte jag och drömmen om att få bjuda in Sveriges orienterare till hemmaterrängen i Brandsbo väcktes till liv.

    

Inledningsvis hade jag ingen tanke på att någon tävling skulle bli av. Kommunen hade planer på att påbörja bebyggelse i området liksom de exploaterat bergskanten mot älven på flera andra ställen för byggnation av lyxvillor med fantastisk utsikt. Jag hoppades innerligt att planerna sköts på framtiden.

Under sabbatsåret mellan gymnasium och högskola påbörjades oväntat jakten på drömmens förverkligande i och med lanseringen av Hittautprojektet mellan Alehof och GMOK. Detta innebar att jag fick kartera majoriteten av Brandsbobergen våren 2014 och upplevelsen att få rita karta i sin favoritterräng var svårslagen, jag snittade 10h/arbetsdag i flera veckor (inklusive helger). På hösten gick SOFT ut med en nyhet på facebook där de sökte arrangörer till Swedish League. Jag väckte tanken i klubben och därefter tog vi upp samtalet om samarrangemang med Kungälvs OK, kollade av markägare och jägare i området och gjorde en ansökan om arrangemanget. Vi fick uppdraget och lyckan var enorm.

Jag karterade resten av området och uppdaterade kartan efter normen, allt medan jag skissade på banor till båda tävlingsdagar. Efter mycket roligt slit med allt vad det innebär att arrangera world ranking event hade jag till slut producerat 9 km2 karta godkänd för nivå 1 samt 136 banor fördelat på en lång- och en medeldistans. Väl framme vid tävlingsdagarna går allting väldigt fort. När man lagt ned så mycket tid och tanke på varje sträcka på varje bana och tolkning av terräng till karta önskar man att man kunde uppleva varje enskild deltagares resa i terrängen. Man vill samtidigt vara på plats vid start, mål och vid kontroller i skogen för att kunna uppleva genomförandet av sitt mindre livsprojekt i så stor omfattning som möjligt. Tyvärr är man inte mer än mänsklig och man får nöja sig med att stå i mål och ta emot alla löpare som tagit sig igenom banorna. Och ja, blickarna man mötte efter målgången skvallrade om den brutala terräng jag spenderat så många timmar i och för många av löparna fick nog begreppet ”tuff terräng” en ny referenspunkt, precis som jag önskade.

Tävlingarna blev lyckade och efter att nöjet kulminerade under tävlingsdagarna så är det plötsligt tomt. Enorma förberedelser och dagen efter tävlingarna är allt över. Tack vare alla som lagt ut sina rutter på livelox och digitala kartarkiv kan jag minnas mig tillbaka till tävlingarna och leva mig in i deras resa genom banorna, alla beslut de gjorde och vägvalen de tog. Det händer än idag att jag sätter mig och kollar igenom gps-spåren från tävlingarna, alltid med ett leende på läpparna när någon går bort sig bland enbuskarna, det är sann lycka!